Ligger i min säng och funderar. Mina tankar vandrar så otroligt lätt bort såhär på kvällen och jag känner för att skriva ner dem. Vettefan om jag ens publicerar detta, om ens någon kommer orka läsa men nu skriver jag iallafall.

Jag har gjort ett otroligt antal misstag i mitt liv, misstag jag blickar tillbaka på och typ bara vill gråta för jag känner mig så otroligt misslyckad. Folk kan titta på mig och säga saker som: Åh du har inget att vara ledsen för, du är alltid glad, osv osv. Och jag fattar att man kanske, vid första anblick, kan tro det. Jag är en sån människa, jag skrattar hela tiden, jag är ofta glad och jag ger inte upp så himla lätt. Och det är för att det är lättare. Det är lättare att vara stark än svag, det är lättare att vara glad än ledsen, det är lättare att vinna än förlora. Jag har lärt mig det, jag har byggt upp en fasad som är svår att riva. Det är så jäkla få människor som faktiskt har orkat riva ner den där väggen, och jag låter så få människor faktiskt riva ner den. Innerst inne är jag så sjukt osäker, det erkänner jag. Jag har perioder då jag kan stå framför spegeln och bara gråta. Gråta för att jag känner mig ful, dum, tjock och otillräcklig. Det finns dagar jag vill försvinna och det finns dagar jag vill be om ursäkt till alla. Bara be om ursäkt för att jag är en sådan krånglig person. Men det finns de dagar då allting är tipptopp, då solen skiner och hela jag ler. Mitt liv är en berg-och-dalbana, precis som alla andras. Man har sina highs och man har sina lows. Jag kan känna mig ensammast i världen medan ibland känner jag mig intryckt i ett hörn med för många människor. Jag skäms nästan när jag öppnar upp mig för att jag är så rädd. Jag är rädd för att allt jag säger ska komma ut bland folk jag inte känner och för att folk ska döma mig. Förut var jag ganska öppen med mina känslor, kunde skriva ut allt så lätt och kunde berätta det mesta för alla, och anledningen till att jag inte alls är likadan är väl dels för att jag är äldre och smartare. Jag har lärt mig, the hard way, att människor är jävligt svåra att lita på. Människor berättar vidare och människor är egoistiska. 

Särskilt tjejer har jag svårt för. Jag blir nervös när jag träffar nya människor, nervös för att jag inte ska bli accepterad och omtyckt, nervös för att de ska kunna trycka ner mig. Jag hatar att bli nedtryckt, hatar att känna mig mindre än någon annan och jag hatar att vara svagare än någon. Det är just det vi tjejer i tonårsåldern är bra på, att trycka ner någon. Bara med hjälp av ett skratt kan vi få någon att känna sig helt jävla värdelös. Hur sjukt är inte det? 

 

En annan sak jag brukar tänka på när jag är själv eller faktiskt är med någon jag tycker om. Jag kan inte hjälpa att tänka; Tack för att du står ut med mig. För jag vet att jag är en otroligt konstig person att förstå sig på. Jag blir lika lätt sur som glad, jag har sjuka humörsvängnigar och jag kan rabbla på om nonsens i evigheter. Jag kan verka så jävla självsäker och så otroligt kaxig framför folk som knappast känner mig. Och det är just för den där fasaden jag har byggt upp, den där fasaden som säger att ingen får bryta ner mig och jag tänker aldrig låta någon se mig svag. "Jag gråter bara i regnet". 

 

Fan, nu öppnade jag upp mig totalt här, för en blogg med massa okända människor. Men vet ni vad? Jag bryr mig inte ett dugg. Tvivlar på att jag är den enda som känner såhär. Haha, nu ska jag sova och imorgon är en ny dag och den ska jag vakna upp med ett leende på läpparna! Puss på er